Ett inlägg som fortfarande gäller!
Det här skrev jag på facebook 2018 när jag va gravid med min yngsta son Didirk
Värt att dela igen.....
Att lida av ångest är något som alla gör någon gång i livet men att som jag ha panikångest och generaliserad ångestsyndrom är inte samma sak! Jag har haft en riktigt bra period i livet det senaste året och kommer knappt ihåg hur dåligt jag mådde innan dess. Att allt kan va så toppen till att vända på en dag och bli natt svart. För det är så det är när ångesten kommer. Det börjar ofta med en panikångestattack som för mig när jag fick det första gången 2016 va det absolut värsta jag varit med om.
Jag tappade kontrollen över min egen kropp och hjärna, adrenalinet pumpade ut i kroppen och hjärtat slog så hårt att jag trodde att jag höll på att dö!
Det är så svårt att förklara hur det känns för någon som aldrig haft det men det är olidligt! Jag kunde springa över en mil om dagen på rent adrenalin för att senare inte kunna ta mig upp för en trappa utan att benen gav vika! Gråtandes, skakades, kräkandes låg jag där i sängen och har nog aldrig känt mig så liten och ensam i hela mitt liv!
Jag blev totalt beroende av min familj! Bodde hos mamma på förmiddagarna och min syster på eftermiddagarna så sambon kunde jobba! Att vara själv innebar extrem ångest och det blev så illa att jag inte klarade va ensam ens om någon va i ett annat rum!
Tack vare en otrolig förståelse av min familj och vänner och framför allt en riktigt bra psykolog och såklart medicin så fixade jag den perioden som varade hela min graviditet med min son och nästan 1år efter han va född att komma tillbaka och leva ett vanligt liv med jobb och allt vad det innebar!
Självklart fick jag små dippar men dom va någelunda under kontroll!
Men nu är det dåligt riktigt dålig!
Jag kämpar nu hela tiden varenda minut mot ångest, katastroftankar och panik och livet känns bara skit skit skit trots att jag inte direkt har något som är dåligt!
Va vill jag säga med det här då?
Jo - snälla ni döm aldrig någon som lider av psykisk ohälsa, det är inte bara att rycka upp sig! Det är en sjukdom, en sjukdom som tar extremt många liv varje år. Tro inte att jag myglar när jag är ute och går, det kan va första gången på dagar jag lämnar huset, tro inte att allt är bra när jag gör saker exempel handlar, tränar, åker iväg, ler, för det kräver en enorm ansträngning bara att ta mig ur sängen på morgonen!
Det kommer bli bättre med min ångest slänger konstant skit på mig och hur gärna jag än vill tänka positivt och ” klart ” så är det nästan omöjligt just nu!
Så snälla förståelse och empati!!
Våga prata om psykisk ohälsa som är en allvarlig sjukdom som INTE går att rycka upp sig från!